Årets sorgligare dag
Idag är det 8 år sedan min lilla mamma gick bort.
8 år har jag varit mig utan henne. Hur har jag klarat mig?
Efter mammas död den 7 januari 2001 klockan 14.30 bearbetade jag min sorg genom att skriva ner händelseförloppet och de tankar som jag hade just då.
På 6 års-dagen skrev jag ett inlägg med ett utdrag från texten jag skrev.
Här kommer ytterligare ett utdrag som beskriver kvällen den 7 januari 2001.
När vi i stort sätt har ätit färdigt kommer pappas bror och familj. Pappas bror går direkt fram till pappa och kramar om honom och säger "Det här är förfäligt och alldeles för tidigt". Han är väldigt tagen och jag tror att han gråter. Han kommer sedan till mig och kramar om mig och sedan går han vidare till min syster. [...] [...]
Min syster har nu pratat med begravningsbyrån och fått veta att mamma kan ha egna kläder i kistan, allt från bh, trosor, strumpbyxor, skor och kläder. Min syster har också kommit överens med begravningsbyrån att mamma ska stanna hemma över natten. [...] [...]
Då och då under kvällen går jag eller min syster in till mamma för att se att ljuset brinner som det ska.
Senare på kvällen kommer ett par grannar som valt att komma över för att säga hejdå till mamma. Grannen S konstaterar att mamma ser ut som hon har det skönt.
När vi är där inne kom jag på mig själv att stå och titta och vänta på att mamma skulle röra sig. En otäck känsla när man så väl vet att mamma aldig mer kommer att röra sig."
Så här såg det ut hos mamma på julafton 2008
Foto: Syster
förstår hur du känner, själv hade jag 20 år sedan min pappa dog i augusti 2008, man tror inte att man ska överleva det, tiden går och mot alla odds sitter man här.. önskar att jag hade skrivit något själv, var 19 år när det hände och jag var ensam med min pappa, hade 2 halvsyskon på pappas sida men det var bara jag som bodde i samma stad så ...det blev ett tungt lass att bära.. tog faktiskt också en bild på graven nu, köpte blommor och försökte göra det fint men det är ju en gång så att åren går och besöken vid graven minskar, numera är det bara vid speciella tillfällen jag går dit... 20 år är en lång tid även om det ofta känns som att det var igår..
en sorglig sak som hände det här "jubileumsåret", eller vad man nu ska kalla det?, var att min svärfar var inlagd på samma avdelning, salen mitt emot den där farsan dog och senare avled efter 3 månader på Iva.... döden är alltid nära...
skickar liten kram
Väldigt finst skrivet av dej.
Min kära far gick bort augusti 2007. Två veckor efter att jag träffat min "nya kärlek". Hade lite svårt att få ihop dessa två starka kämslor..sorg och kärlek.
Min pappa var sjuk efter några strokes och äldre än din mamma, men det är så förbannat tomt efter honom.Jag tror inte att tiden läker alla sår, utan jag tror att vi lär oss att förhålla oss till tomheten och sorgen.
Usch, jag är så glad att inte ha behövt uppleva det där! Stackare!
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag såkade ut för det som du har gjort. Jag hoppas att du har nära till dina känslor för jag tror att det är en dygd att känna kärlek och sorg med för den delen. Många tankar går till dig!
Många tankar till dig. Vad fint du har skrivit. Jag tack och lov inte förlorat någon av mina föräldrar, men dock en kusin på tok förtidigt. Den sorgen är svår att hantera. Om en gammal går bort är det enklare. Det ska ju liksom ske.
Kram
Tack alla för fina och värmande ord.
Kommer också allt för väl ihåg den där julen och nyåret 00/01.
Har nästan bara barndomsminnen av din mamma, ständigt glad med ett leende på läpparna. Vita pepparkakor, hennes stuvade makaroner och alla små tygprover som vi fick att klippa i.
Hon var en god människa, allt fint ni gör för henne nu bevisar väl just detta.
Tänker på er!
Mia: Tack för fina ord. Måste höra med min syster om de där vita pepparkakorna för jag kommer inte ihåg dom.
Varma tankar till dig...minns den eftermiddagen så väl, när telefonen ringde.. många kramar! /kusselotta
Charlotta: ja, den eftermiddagen glömmer man inte i första taget även om man skulle vilja. Kramar till dig också.