majsanna

7 januari 2001 kl 14.30 tog min kära mamma i cancer. 57 år gammal efter att ha varit sjuk ca en månad.

Saknade är fortfarande otroligt stor även om den vissa stunder känns lättare nu än tidigare.
9 år är en fruktansvärt lång tid, men samtdigt känns det så nära.

Men från och med idag har jag även en positiv sak att fira den 7 januari. Det känns faktiskt skönt. Tack J och M för att ni fixade det åt mig ;-)

Saknar dig mamma och kommer alltid att göra.


Hos mamma julafton 2009 Foto: Syster.

8 år.
Idag är det 8 år sedan min lilla mamma gick bort.
8 år har jag varit mig utan henne. Hur har jag klarat mig?

Efter mammas död den 7 januari 2001 klockan 14.30 bearbetade jag min sorg genom att skriva ner händelseförloppet och de tankar som jag hade just då.
På 6 års-dagen skrev jag ett inlägg med ett utdrag från texten jag skrev.

Här kommer ytterligare ett utdrag som beskriver kvällen den 7 januari 2001.

Idag är det tio år sedan diskoteksbranden i Göteborg.
Då för 10 år sen blev jag väldigt berörd av händelsen. Jag hade inte jag kände som blev drabbad men ändå mådde jag dåligt..

Då bodde vi i Göteborg, bara ett par spårvagnshållplatser ifrån Backaplan, men den natten det hände var jag hemma i Östergötland.
Minns så väl att min mamma kommer och väcker mig när hon hört om händelsen på radio och tv och frågar "Är det nån fest M varit på?". Då går genast plusen upp till 300. Slänger mig på telefonen och ingen svarar... Snacka om att jag blev nervös, men ju mer jag ser på inslagen på tv inser jag att det förmodligen inte är någon fest som M varit på.

Men varför svarar han inte??

Jag ringer och ringer. Jag blir mer och mer nervös och till slut svarar M. Han förstår inte alls varför jag är upprörd. Han hade under natten inte kunnat sova på grund av två saker. För det första hade han blivit störd av utryckningsfordon utanför fönstret och dels hade fulla kompisar busringt på natten.

Därefter kunde jag i alla fall lugna ner mig. Min kära M var inte drabbat. Bara trött efter en natts dålig sömn.
Några dagar senare kände jag att jag behövde åka till Backaplan för att lägga en blomma. Så efter skolan hoppade jag av spårvagnen några hållplatser tidigare och gick till närmaste blomaffär. De hade de senaste dagarna haft många kunder som köpt en ros för att lägga vid brandplatsen.

Väl vid platsen var det otroligt rörande. Unga tjejer och killar satt vid halvet av blommor och grät, höll om varandra och pratade. Det var helt omöjligt att förbli oberörd.

Havet av blommor, små lappar, ljus och andra minnessaker var gigantiskt. Mycket folk som lade ner en blomma eller bara stannade till en minut i tystnad.

Så idag, 10 år efter katastrofen, tänker jag på de som var med på festen, de som dog, de som förlorade sitt barn, syster eller bror.

Idag är det min mammas födelsedag, men jag kan inte ringa och gratulera och inte heller skicka ett vykort.
Det jag har gjort är att jag tänt två ljus vid hennes kort som står på en bänk i vardagsrummet.
Hon har missat många födelsedagar.
Livet ville annorlunda. Därför försvann lilla mamma från jordelivet för sju och ett halvt år sedan. Hon hann inte fira sin 58:e födelsedag.

I söndags var jag vid hennes grav och planterade blommor och satte dit gullvivor som min syster plockat.
Det blev fint.
Allra helst skulle jag nu vilja lyfta telefonluren, slå hennes nummer och sedan sjunga en strof ur "Ja, må du leva" när hon svarar. Vad glad hon skulle ha blivit.

Jag skrev ett liknade inlägg för exakt ett år sedan då jag kände en oerhörd sorg över att mamma inte skulle vara med på mitt livs dag. Mitt bröllop.  När den dagen väl kom så fanns hon med mig hela tiden. Prästen tände ett ljus som under hela vigselakten stod på altaret som en symbol för lilla mamma.
Dessutom finns mamma i mig. På en del foton från bröllopsdagen är jag så enormt lik mamma så jag nästan blir rädd.
Min bröllopsdag blev den bästa dagen i mitt liv, men den hade blivit ännu bättre om jag inte, före vigseln, behövt besöka kyrkogården.

Var du nu än är så säger jag ett stort grattis på 65årsdagen!!
Saknar dig hela tiden. Ingenting blir sig likt utan dig.

Ni som har era föräldrar i livet: Ta vara på det!


En av de bilderna från bröllopet där jag är jättelik min mamma.

Foto: Charlotta Engström.


Här någonstan är du!

Idag lyssnar jag på Broder Daniel för att hedra Anders Göthberg som förra helgen tog livet av sig.

Tragiskt! 32 år och redan så trött på livet.

Tankar går till hans sambo och lille son.

I morgon är det en tung dag.
I dubbel bemärkelse.
Först och främst så är det min första arbetsdag sedan den 21 december. Kändes väldigt tungt att ta fram jobbväskan ikväll.

I övrigt så är den 7 januari den tyngsta dagen på hela året. Den 7 januari 2001 dog lilla mamma 57 år gammal av djävulsens sjukdom cancer.
 Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Förra året skrev jag detta inlägg.
I morgon när jag kommer hem tänder jag två ljus till minnet av henne.

Idag är det mors dag.
Men jag har ingen mor att fira.
Hittade den här artikeln på Aftonbladet och det stämmer in så väl.
Bland annat står det "Det enda jag som föräldralös kan göra på mors dag är att tänka på min mamma, kanske tända ett ljus för henne. För även om vi aldrig firade mors dag medan hon var i livet, har dagen fått ett nytt värde för mig."
Dessa ord skulle jag själv kunna skriva. Vi firade aldrig mors dag förut, men nu känns det fruktansvärt jobbigt att inte ha nån mamma att ringa och gratulera.

Istället får jag titta på bilder från hennes grav. Pappa var där igår och satte på en bukett med liljekonvaljer.

Idag går tankarna till Marcus Birro.
Idag skulle Dante fyllt ett år.

Mina tankar går idag till Marcus och hans flickvän Jonna.

Idag är det två år sedan katastrofen i Thailand.
En katastrof som för oss som inte var där inte går att förstå.

Det jag kan förstå är sorgen efter nära och kära som aldrig kom tillbaka.
Att förlora någon på detta sätt måste vara fruktansvärt.
Aftonbladet har pratat med några som trots allt kommit vidare i livet. Här, här och här.

Idag tänder jag ett ljus för alla som på något sätt drabbades av Tsunamin.

Marcus Birro beskriver ingående sin sorg.
Det finns ingen som kan förstå vilken fruktansvärd sorg han och flickvännen går igenom.