majsanna

Idag är det tio år sedan diskoteksbranden i Göteborg.
Då för 10 år sen blev jag väldigt berörd av händelsen. Jag hade inte jag kände som blev drabbad men ändå mådde jag dåligt..

Då bodde vi i Göteborg, bara ett par spårvagnshållplatser ifrån Backaplan, men den natten det hände var jag hemma i Östergötland.
Minns så väl att min mamma kommer och väcker mig när hon hört om händelsen på radio och tv och frågar "Är det nån fest M varit på?". Då går genast plusen upp till 300. Slänger mig på telefonen och ingen svarar... Snacka om att jag blev nervös, men ju mer jag ser på inslagen på tv inser jag att det förmodligen inte är någon fest som M varit på.

Men varför svarar han inte??

Jag ringer och ringer. Jag blir mer och mer nervös och till slut svarar M. Han förstår inte alls varför jag är upprörd. Han hade under natten inte kunnat sova på grund av två saker. För det första hade han blivit störd av utryckningsfordon utanför fönstret och dels hade fulla kompisar busringt på natten.

Därefter kunde jag i alla fall lugna ner mig. Min kära M var inte drabbat. Bara trött efter en natts dålig sömn.
Några dagar senare kände jag att jag behövde åka till Backaplan för att lägga en blomma. Så efter skolan hoppade jag av spårvagnen några hållplatser tidigare och gick till närmaste blomaffär. De hade de senaste dagarna haft många kunder som köpt en ros för att lägga vid brandplatsen.

Väl vid platsen var det otroligt rörande. Unga tjejer och killar satt vid halvet av blommor och grät, höll om varandra och pratade. Det var helt omöjligt att förbli oberörd.

Havet av blommor, små lappar, ljus och andra minnessaker var gigantiskt. Mycket folk som lade ner en blomma eller bara stannade till en minut i tystnad.

Så idag, 10 år efter katastrofen, tänker jag på de som var med på festen, de som dog, de som förlorade sitt barn, syster eller bror.