majsanna

Mitt vanliga och ovanliga liv i ord.

6 år av sorg och saknad

Idag klockan 14.30 är det sex år sedan lilla mamma tog sin sista andetag. Cancer vann över henne. Djävulsens sjukdom.
Idag tänder jag två ljus klockan halv tre för att hedra och minnas mamma.

  Texten här nedanför skrev jag efter mammas död för att bearbeta sorgen och för att komma ihåg alla detaljer. Jag skrev om hennes korta sjukdomstid fram till begravningen.

Söndag 7/1 2001

[…]När jag kommer hem strax innan två har sköterskan Berit kommit. När Berit har tittat till henne går vi ut i köket för att prata. Sköterskan Berit säger då att mamma inte har länge kvar att leva. Det ser hon och hör på den tunga andningen och att mamma har börjat att få blå fingrar. Hon säger att vi när hon har gått ka gå in till mamma och säga det vi vill säga till henne. Först nu börjar jag förstå hur allvarligt det verkligen ligger till. Min syster frågar vad vi ska göra när det väl händer. Då ringer ni bara till mig så kommer jag säger hon då.

Vi säger hejdå till Berit och jag går upp till mitt rum och byter kläder.Min syster går in till mamma. Det första hon upptäcker är att mamma inte andas så där tungt längre och tror att det blivit bättre. Efter en stund förstår hon vad som skett.Mamma är död[…] […]Innan jag kommer ner hör jag min syster gråta och då förstår jag. Mamma lilla mamma är död. När jag kommer in i sovrummet sitter min syster i pappas del av sängen och pappa sitter på mammas sida. Jag sätter mig bredvid min syster och hon berättar hur hon upptäckte att andningen var tyst. Klockan är då 14.30. Min syster och jag sitter och håller i mammas hans en lång stund. Jag stänger också ett av mammas ögon som inte var riktigt stängt.Jag bryter av en av de rosor som pappa köpt och lägger den vid mammas hand.[…] Vid klockan fyra kommer sköterskan Berit igen.. Hon går in i sovrummet och stänger om sig. Hon plockar bort katetern, lägger mamma på rygg med händerna på täcket med rosen.

Så här såg det ut hos mamma igår när vi lagt på fina blommor på hennes grav.
Alla saknar dig mamma.

Det måste vara hemskt att ha förlorat sin mamma i en hemsk sjukdom. >

Jag tänker på dig när jag läser detta.

Fällde en liten tår när jag läste ditt inlägg. Minnen kommer tillbaka så lätt av de sista andetagen.
Jag förlorade min mamma för snart fyra år sedan, också i cancer.
Ska också gifta mig alldeles snart. Utan mamma i bänkraden. Konstigt. Men jag sörjer mer att mina eventuella barn aldrig kommer få lära känna sin fantastiska mormor.

Detta är det första inlägg jag läst i din blogg. Jag har också förlorat min mamma i cancer, för 5 och ett halvt år sedan. Önskar att jag gjort som du och skrivit ner vad som hände och hur det var, minnena bleknar. Det jag minns starkast var när mamma slutade att andas, på något konstigt sätt var det så fridfullt och ljust. Sänder mina tankar till dig.